Pretty On The Inside

En som verkligen gjorde ett försök att reclaima galen kvinna-stilen är som bekant Courtney Love. Så blev hon också behandlad därefter. Sedan så kanske hon var något galen från och till också, men det hör knappast hit. När hon vid flera tillfällen ”fräschade till sig”, det vill säga plastikopererade sig etc. så fick hon faktiskt lite respekt för det i media och i det allmänna medvetandet. Att hon sedan rent teoretiskt fortfarande kunde vara lika galen spelade ingen roll. Såg hon någorlunda normal ut måste hon ju också vara det...

.

Galet!

Täckjacka och trasiga strumpbyxor

I senaste numret av Bang med tema galenskap skriver Karin Eder-Ekman om hur man klär sig som en galen kvinna. Hon menar att galenskap hos kvinnor inte bara är ett beteende, ska man räknas till skaran galna kvinnor bör man även klä sig med den gruppens speciella attribut. Till dessa hör utsmetat smink, udda accessoarer, assymetri och täckjackor, för att nämna några. När Britney rakade av sig håret var inte det bara en av många till synes sinnesjuka handlingar utan för världen verkligen det slutgiltiga beviset på att hon var galen. När en kvinna i Britneys position, eller viken kvinna som helst, slutar att by sig så totalt om hur hon ser ut och uppfattas kommer hon antagligen räknas som lite galen.

Jag kan verkligen känna igen det här. När jag, som egentligen är ganska sansad, antingen med fri vilja eller av en slump haft på mig kläder som galna kvinnor brukar ha på mig reagerar omgivningen på det. Inte så att de gör något speciellt, men de kan liksom inte låta bli att stirra. Alla har vi väl suttit där på tunnelbanan på väg hem från en fest som höll på till morgonen med just utsmetat smink, trasiga strumpbyxor och kläderna på sniskan och känt sig så fel som man kan känna sig. Jag brukar känna för att utbrista ”Alltså, jag ser inte ut så här i vanliga fall, det är bara nu som jag …” Jag antar att det är någon slags rädsla för att verka som en galen, eller fallen kvinna. De brukar väl på många sätt höra ihop. Samtidigt gör detta mig förbannad och ger mig en känsla av att vilja reclaima galen kvinna-stilen.

Ra, God of Sun

Har börjat känna något som liknar besatthet vid det forntida Egypten. När jag och mina syskon var små spelade vi ett cd-romspel som hette ”Egypten- Gåtan vid Nilens strand” i timmar. Jag tror att detta har lämnat efter sig vissa bestående intryck. De forntida egyptierna hade en extremt enkel men samtidigt väldigt utsmyckad stil. De matchade ofta helt vita kläder med extrema smycken och accessoarer, mycket smink och lätt kolafärgad hud. Det är en stil som jag önskar att jag kunde applicera på min egen stil idag. Det är tyvärr svårt. Hör ni hur det låter; vita kläder, mycket smink, mycket smycken och brunbränd hy… Det låter som en typisk kvinnlig La Roy-besökare. Ingen skulle förstå. Hur klär man sig som en gud?

Burberryrutans upp och nedgång

Burberryrutan brukade vara en symbol för klass, elegans och tradition, eller något i den stilen. Att ha en trenchcoat från Burberry fodrat med det mönstret eller den klassiska Burberryhalsduken på sig var ett sätt att markera att man hade smak, och råd, uppenbarligen. För några år sedan fick Burberry verkligen ett uppsving, antagligen delvis på grund av trenchcoatens bombastiska återkomst i modet. Alla ville äga ett Burberry-plagg. Men i och med märkets ambitioner att vara ett lyxmärke och de priser som följer en sådan ambition hade inte alla medlen till att köpa ett sådant. En trench från Burberry kostar runt en tiotusen svenska kronor. Halsduken däremot kostar runt tvåtusen kronor. Detta gör att mycket fler människor har råd att köpa halsduken. Den är dessutom en mer effektiv identitetsmarkör i och med att rutmönstret exponeras maximalt. Följden av detta var att fler och fler under tvåtusentalet inhandlade och började använda den. När något som egentligen är en lyxvara börjar bli populärt hos gemene man börjar även kopiorna komma som brev på posten. I slutändan är det ingen som kan se, i alla fall inte på långt håll, om varan är äkta eller en kopia. I början var haussen kring märket säkert glädjande för Burberry. De fick mycket publicitet och därmed högre försäljningssiffror. Men någonstans där blev haussen överexponering. Alltför många, som märket kanske egentligen inte vill associera sig med, började använda deras produkter, eller produkter som liknade deras. Detta gör att deras ursprungliga kunder börjar vända sig bort från märket eftersom de inte vill sammankoppla sig med det nya kundsegmentet. Jag har inga försäljningssiffror att tillgå, men det står ju helt klart att Burberryrutans storhetstid är över för den här gången. Häri ligger lyxens paradox. De flesta känner en längtan efter lyx, ivrigt påhejade av mode- och inredningsmagasin, men själva definitionen av lyx är något exklusivt, det vill säga något som inte är tillgängligt för alla. Blir det tillgängligt för alla kan det knappast kallas lyx. Då försvinner också tjusningen med det hela.

Urban Haute Bourgeoisie

Ibland känner jag ett behov av att klä upp mig, på riktigt. Tyvärr är det i princip aldrig som det kommer till de nivåer som visas i utdraget ur filmen Metropolitan ovan. Jag antar att att detta kommer ur något slags medelklasskomplex eftersom jag samtidigt är totalt obekväm med sådant. Puh.

Att klä sig som en man

Alltid när jag går i affärer med personer av det manliga könet så blir jag lite frustrerad över det dåliga klädutbudet som finns för män. Det mesta är dyrt, tråkigt och hemskt klassiskt. (Det är inget fel med klassiskt, men det är heller inte speciellt ”kul”) Samtidigt så slås jag av hur mina manliga bekanta heller inte vill köpa det magra utbud av lite mer vågade kläder som finns tillgängligt. Om de inte är bögar, (obs generalisering!), då är oftast besattheten vid naturliga färgtoner och klassiska snitt inte riktigt lika påtaglig. Samma sak är ganska tydlig om man får för sig att läsa i kommentarsfältet på de olika modebloggarna för män som finns tillgängliga. På dessa brukar ju, som bekant, blogginnehavarna ofta lägga upp ”Dagens outifts” där de redovisar vad de haft på sig under dagen, vad det är för märke etc. När de har på sig ett klädesplagg eller en accessoar som är lite mer okonventionell blir reaktionen genast stark. ”Du kan inte ha de strumporna till de skorna” ”Du ser ut som en clown” etc. Många som läser verkar bli provocerade av outfits som upplevs gå utanför regelboken. Dessa starka reaktioner känns ofta ganska omotiverade enligt mig och dessutom ganska underliga. Kan det generellt vara så att män som är intresserade av kläder, och som är straighta, känner ett behov av att vara väldigt korrekta, av att inte göra något fel, för att markerna någon slags manlighet i all utseendefixering? Det hela påminner ju om 1800-talsdandyns besatthet vid detaljer och vid att vara smakfullt klädd, det vill säga lagom klädd. Att vara ”för mycket” i sin klädsel är sådant som kvinnor och bögar kan ägna sig åt liksom. Bögarna däremot har ju redan sagt upp sin så kallade manlighet när de outade sig som just bögar. De behöver inte bry sig. Som heterosexuell man med klädintresse däremot, har man ganska mycket att bevisa.

Bilden föreställer Beau Brummel, ganska manlig i all sin fåfänga.

Mmmm

Är inte läppglans en ganska underlig företeelse? Vad är det egentligen man försöker spela på? Självklart förstår jag att tanken är att man ska förstora munnen och dra blickarna dit men i övrigt? Själva glanset? Påminner inte det lite om saliv? Som att man har lite svårt att hålla den i munnen? Dreglar?

Cindy Sherman

En av mina absoluta favoritfotografer är Cindy Sherman. Hennes produktion har genom åren, som ni säkert vet, dominerats av konceptuella självporträtt där hon i princip har klätt ut sig till olika stereotyper inom ämnen som film, historia etc. Det är oftast kvinnor i olika situationer hon porträtterar och det hela blir mycket intressant då hennes porträtt för det mesta är sprungna ur hennes egen fantasi men så ”typiska” att man nästan tror sig kunna säga ur vilken film till exempel som personen som hon porträtterar är tagen. Det hela blir för det mesta en sorts lek med kvinnliga stereotyper såsom den fallna kvinnan, den övergivna kvinnan, horan, madonnan. Vi har alla så många värden knutna till vissa begrepp att Sherman endast behöver sätta ihop dem på ett ytterst subtilt sätt för vi ska förstå vilken slags kvinnotyp det är hon porträtterar. Denna lek med stereotyper har av många setts som feministisk även då Sherman själv inte vill sätta den etiketten på sina fotografier. Men det är svårt att bortse från att Sherman på många sätt genom att porträttera sig själv utklädd till olika kvinnotyper visar på hur konstruerade dessa är. Det räcker alltså egentligen med att klä ut sig till en sådan för att verkligen bli en.
Detta får mig inte helt osökt att tänka på modevärldens lekar med kvinnoroller och myter. Handlar inte mode ofta om det? (Mansroller med för den delen.) Hur ofta basunerar diverse modetidningar inte ut att det är amazonen, femme fatalen, sexiga bibliotekarien eller lolitan som är det som gäller? Frågan är om denna lek med stereotyper cementerar fördomar eller om den helt enkelt ger kvinnor en sorts kontroll över dem? Det vill säga, klär jag mig som en lolita, väljer det alltså, så kan jag i princip göra vad jag vill med det. Jag behöver inte bete mig som en lolita för det. Det är mest en lek med intryck och uttryck. Jag vill gärna tro att det är så här, att kvinnor tar kontroll över sina liv genom att använda sig av gamla slitna stilklichéer… Men det är tråkigt att urvalet är så begränsat och att omvärlden dessutom tenderar att behandla dig så som du är klädd, det vill säga som något av ett oskyldigt barn till exempel.



Untitled Film Still # 48, 1979



Untitled # 205, 1989

Children Shouldn´t Play With Dead Things

Den här lilla filmen handlar om den legendariska goth-klubben The Batcave som fanns i London på 80-talet. Detta är så långt ifrån dagens goth-stil med dålig hy, rave-inslag och 5 cm utväxt i det svartfärgade håret som man kan komma. Önskar ibland att jag kunde se så där hård ut.

Att balansera mellan två ytterligheter

Var för några månader på en öppen föreläsning på Stockholms Universitet som anordnades av Centrum för modevetenskap där Elisabeth Wilson föreläste. Wilson har skrivit ”Adorned in Dreams- fashion and modernity” som grundkurs I i just modevetenskap på SU har som kurslitteratur. En mycket intressant bok, som namnet antyder. Hursomhelst så var just denna föreläsning på temat ”Photography, Fashion and Memory” Modefotografi är en intressant genre inom fotografi då det delvis fungerar som en sorts konsumentupplysning där man visar upp vad som finns tillgängligt, ofta nämns även inköpsställe och pris, men även är ett konstnärligt uttryck. Vissa modefotografier är väldigt abstrakta med suddiga modeller i något som kanske kan tänkas vara ett plagg och som endast går att identifiera genom bildtexten ”Dress: Balenciaga” för att ta ett exempel. Den balanserar hela tiden på gränsen mellan dessa två ytterligheter. Skulle bildtexten tas bort skulle fotografiet helt plötsligt bli bara ett konstfotografi och detta skulle säkert tyckas vara meningslöst att ha i till exempel en modetidning enligt många. Modefotografiet måste upplysa läsaren om vad för plagg det är som figurerar i bilden. Att man kanske inte har råd eller tillgång till att köpa det sedan är en annan sak.
Både mode och fotografi är områden som från början har haft svårt att bli tagna på allvar och att räknas som stor konst. Kanske delvis för att stor konst på något sätt ska beskriva det eviga, medan mode och fotografiet ofta beskriver ögonblicket. Att dessa båda områden dessutom ofta har en uppenbar koppling till kapitalism gör att det ofta inte ses som lika fint som annan konst.
En sak som Elisabeth Wilson tog upp under denna föreläsning som jag fann väldigt intressant är modefotografiet som tidsdokument över hur människor i en viss tid klädde sig. Hon menar att det är helt värdelöst som sådant. Modefotografier visar egentligen bara hur den aktuella tidningen, och den som stylat reportaget, vill att människor, kvinnor, ska klä sig. De är en sorts utopier från en svunnen tid. På det sättet kan de ju dock vara intressanta att studera. Mode handlar om att försöka skapa det perfekta ögonblicket genom kläder och detta förstärks när det fotograferas. Så ett modefotografi förmedlar egentligen det perfekta ögonblicket i bild. Och det kan också vara intressant att studera, hur ett sådant kunde tänkas se ut för x antal år sedan.



Denna bild får väl anses vara ganska lyckad som modefotografi, då både den konstnärliga delen får stort utrymme samtidigt som plaggen och hur de bärs redovisas tydligt. Men så är det också, som ni säkert vet, ett Vogue-omslag från 1950 som Irving Penn fotograferat.

Västerbotten

Tittade precis på en dokumentär på SVT:s hemsida om David Sandström och hans förhållande till Sara Lidman, Sune Jonsson, sin morfar och Västerbotten. Jag har släkt i Norrbotten, och kan därmed känna igen mycket av de omgivningar och tankar som syns i dokumentären. Jag blev extremt rörd. Jag är helt enkelt en obotlig norrlandsromantiker. David Sandström verkar också vara något i den stilen, men den lilla skillnaden att han är född i Norrland, vilket ju jag inte är. David Sandström är alltså trummisen i avsomnade hardcorebandet Refused, för er som inte vet det. Han har nu en solokarriär och bor själv i ett hus utanför Umeå. Det finns så många dimensioner av den här dokumentären som är intressant att diskutera men jag fastnade lite för David Sandströms kläder. Hans stil är lite svårbeskriven, men om ni tänker er bonde i slutet av 1800-talet på väg till kyrkan. Det vill säga med kostym, stort skägg, hatt och med ett imaginärt fickur i silver i fickan. Jag antar att detta på något sätt är en blandning av civilisationskritik, vanligt 1800-talsromantiserande och att, ja, att han tycker det är snyggt. I dokumentären får man följa honom när han letar hus att köpa och bosätta sig i på den västerbottniska landsbygden. Han tittar på ganska många hus och träffar således många västerbottenbor på vägen. Jag kan inte annat än tänka på att de måste tycka att han är väldigt konstigt klädd. Det är ganska roligt med tanke på att hans kläder antagligen kommer ur någon slags landsortsromantik. Men den sortens landsbygd som han romantiserar finns ju inte längre kvar. Nu får ni inte tro att detta var en konflikt i dokumentären, det var det verkligen inte. Det är egentligen bara jag som fantiserat ihop den, intressant dock. Måste även poängtera att jag finner denna stil väldigt… stilig.


Bild på David Sandström från 2006

1982

Jag lägger in den här videon av två skäl. Dels för att Dave Gahan är så bedårande ung här men även för att jag tycker att hans outfit lite illustrerar det jag skrivit om i tidigare inlägg. Han är klädd i en helt vanlig kostym, i och för sig något 50-talssäckig med vida byxor och lite för stor kavaj, men ja, fortfarande ganska vanlig. Han skulle alltså i princip kunna tas för en ung man som precis börjat läsa, säg, ekonomi på universitetet och klär sig i kostym eftersom han tror att det är så man klär sig när man läser den sortens studier. Om det inte vore för ringen i örat. I och med att han adderar den till sin outfit så får han med en gång en helt ny framtoning. Han framtstår nu som lite alternativ, estetisk, kanske till och med lite homosexuell. Just det sista är nog ganska viktigt. Ring i högra eller vänstra örat(vilket var det nu?!) var ju länge en indikation på att man var just homosexuell. Och att vilja framstå som homosexuell på 80-talet, framförallt när man spelade den sortens musik som Depeche Mode gjorde, var väl mer regel än undantag. Snyggt sätt att markera någon sorts subkulturell samhörighet tycker jag!

Angela hearts Jordan

Det finns en utbredd tanke om att en outfit måste vara symmetrisk för att vara snygg. Det kan nog stämma till viss del. Men den påföljande föreställningen att en symmetrisk klädsel måste innehålla något stort och något litet, liksom för att balansera upp det, är något jag börjat störa mig mer och mer på. För att vara stilenligt klädd måste man alltså matcha en stor tröja med ett par smala byxor, eller ett par stora byxor med en tajt överdel. Detta känns väldigt tråkigt. Det finns en utbredd rädsla för att vara för ”stor”, som att det finns en fara i att rent fysiskt ta upp för stor plats med sina kläder. Har man däremot bara åtsittande kläder på sig, kan man lätt uppfattas som lite desperat och kontaktsökande. Detta gäller, vid närmare eftertanke, kanske mest den kvinnliga delen av befolkningen.
Jag vill slå ett slag för den bylsiga siluetten, och då menar jag inte oversized t-shirt och tajts, utan en som är bylsig rakt igenom. Stora tröjor matchas med stora byxor, gärna i bomull och med låg gren, och med en stor halsduk. Lite som i 90-talstv-serien My So Called Life där karaktärerna klär sig i något slags lite svennigt grungemode. Grunge kanske i och för sig inte känns som den fräschaste modeinfluensen just nu, den är ju som bekant ganska uttjatad men just den här aspekten av den känns inte lika exploaterad. Kanske för att den på något sätt anses lite ful. Dessutom är den ju extremt okvinnlig. Säkert den sämsta klädseln om man vill ”få sig nåt” en fredagskväll. Och det är just DÄRFÖR man ska använda sig av den.


Angela och Jordan från My So Called Life

Sidenvägen

Gick av en slump in på en Gudrun Sjödén-affär häromdagen. Blir lite förvånad när jag upptäcker att jag verkligen tilltalas av vissa delar av märkets kollektioner(hon gör tydligen flera åt gången). Kläderna har en väldigt tydlig ”kulturtantsprofil” men om man försöker se bortom detta är det svårt att bortse från att denna mischmasch av nordisk smak, influenser från fjärran östern och andra exotiska platser är ganska tilltalande, rent estetiskt. Men det finns ett problem med detta. Sjödéns kollektioner heter saker som ”Sidenvägen”, ”Samarkand” och ”Tillbaka till Kina” och i texterna som presenterar varje kollektion på hemsidan är honnörsorden ”naturligt” och ”färgstarkt”. Är det bara jag som får en till en början svag men sedan ganska påtaglig känsla av exotism här? Införlivar inte Sjödén tanken på främmande platser och människor i U-länder som en sista utpost för en svunnen sorts människa, en mer naturlig sådan, som inte är lika ”förstörd” av västvärldens civilisation i sina kollektioner? En människa som är mycket närmare ursprunget, som nästan är som ett barn, som lever i ett med naturen och sina traditioner? En tanke i rakt nedstigande led från Rousseaus ”den ädle vilden” och Adam och Eva i den kristna skapelseberättelsens förfall efter att de ätit kunskapens frukt?
Detta är säkert ett ganska smart försäljningsknep av en designer med den sortens kundkrets som detta märke har, det vill säga medelålders damer med lust att pigga upp sitt trista vardagsliv med lite färg och med föreställningar om vad som är spännande och vad som är exotiskt. Detta är helt enkelt ett sätt att utnyttja gamla tankar om ”primitiva” folk och deras sätt att leva på som någon mycket mer naturligt och bättre än det västerländska sättet och tjäna pengar på det. Nu är ju inte Gudrun Sjödén ensam om att använda sig av främmande kulturers dräkttraditioner och dylikt när hon skapar kläder. Det är inte alls ovanligt med liknande influenser på catwalken i de stora modestäderna. Men jag menar att de gör det på ett annat sätt. Dessa kollektioner är alltid en salig röra av olika stilar, traditioner och material, men på något sätt behandlas alla dessa lika. Om en designer som visar sin kollektion på till exempel en modevecka har afrikanska mönster på sina kläder, för att ta ett exempel, är det mer ett stilgrepp än en referens till Afrika. Man uppskattar mönstret för vad det är, möjligtvis att man tycker att det finns något fräscht i att ha med något som i praktiken är så långt ifrån den västerländska modevärlden som det bara är. Även fast detta kan tyckas vara ganska cyniskt, med tanke på situationen i till exempel Afrika, så är det egentligen inte mer än en ganska oskyldig lek med färg och mönster. Att göra en Gudrun Sjödén och basera hela sin höstkollektion på tanken om exotiska platser och människor som alla är, underförstått, kanske lite mer primitiva, men som också har förstått en massa som vi svenskar inte har, etc, och tjäna pengar på denna föreställning, det är däremot cyniskt. Jag kan inte låta bli att tänka att det är den sortens medelålders vita kvinnor som flyger ner till Afrika på semester och skaffar sig en infödd, ung, pojkvän för en vecka som köper hennes kläder. Även fast jag själv verkligen inte skulle ha något emot att inneha några av hennes haremsbyxor eller tunikor denna vinter. Ägnar jag mig åt exotism då? Eller tycker jag bara att det är estetiskt tilltalande?


Tycker denna bild från en av hennes kollektioner för vinter07 illustrerar vad detta inlägg handlar om ganska bra.
Från www.gudrunsjoden.com

'Billit å bra'

Att försöka försörja sig som kläddesigner i Sverige är inte det lättaste, framförallt inte om man vill göra det genom att starta ett eget märke. Den svenska marknaden är liten och inte speciellt pengastinn. Svenska staten som brukar kunna skjuta till med pengar på andra områden som är svåra att klara sig på, som till exempel film, småskaligt lantbruk etc., är pinsamt frånvarande i modebranschen. Istället är unga designers utlämnade åt diverse tävlingar och stipendier initierade av företag och dylikt. Detta är säkert positivt på många plan, men frågan är om inte den lite mer 'arty' delen av svensk kläddesign får lida på grund av detta. Om ett företag ska stödja en designer vill de självklart stödja någon vars skapande kan vara bra ur ett lönsamhetsperspektiv.
En annan anledning till att det kan vara svårt är att konsumenterna, det vill säga svenska folket, rent allmänt är bortskämda med bra, eller i alla fall hyfsad, design till ett extremt lågt pris. Det verkar som att man hellre köper billiga kläder som man kan slänga bort när man tröttnar på dem än att köpa lite dyrare kläder, till en bättre kvalité och stödjer en god sak. Varför skulle man köpa Acnes skinnklänning från denna säsong när H&M säljer en likadan en månad senare, liksom.
Men jag finner denna attityd extremt tråkig och cynisk. Har man väldigt lite pengar att röra sig med är det ju absolut inget fel med att handla kläder från till exempel H&M eller Cheap Monday. Men jag har en känsla av att många som egentligen kanske har råd att handla från mindre och mer innovativa märken handlar billiga kläder på ren rutin. Design får liksom inte kosta. Jag tycker man kan jämföra det med ekologisk mat. Visst, den kostar ofta lite mer, men det är för en god sak och kan därför vara värt det. Detta verkar ju de flesta kunna hålla med om. Men när det gäller områden som kanske inte handlar om jordens direkta överlevnad utan om mer subtila värden är det pinsamt tydligt att människor är inget annat än lite snåla. Som konsument har man faktiskt en del att säga till om angående vilka aktörer som ska finnas på marknaden. Vill du att Sverige ska ha en något så när levande modebransch med både små och innovativa aktörer får du betala för det också. Annars kommer vi ha en framtid där alla svenska mode-elever börjar arbeta på H&M direkt efter examen eller flyttar utomlands och de enda kläder som finns att tillgå är billiga dussinkläder från internationella kedjor.

'Don We Now Our Gay Apparel'

Jag läser just nu en intressant bok som heter ”'Don We Now Our Gay Apparel'- Gay Mens Dress in the Twentieth Century ” av engelsmannen Shaun Cole. Den behandlar, som namnet antyder, mode och klädsel bland homosexuella män under 1900-talet och den inverkan den haft på det övriga modet under samma tid. Detta är intressant dels ur ett allmänt modehistoria-perspektiv men även då det säger mycket om klädstrategier hos förtryckta grupper i samhället. Boken berör mestadels USA och Storbritannien där det från slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet ofta var straffbart att ägna sig åt sexuella aktiviteter som riktade sig till samma kön. I många fall kunde det även vara straffbart att ”verka homosexuell”, vilket kunde inbegripa feminin klädsel, användning av smink och allmänt misstänkt beteende. Det vill säga, tyckte polisen att en ung man såg tillräckligt ”homosexuell” ut kanske inte det räckte för att sätta honom i fängelse, men det kunde räcka för att ta in denne till stationen och läxa upp honom, och då menar jag inte verbalt. Om man ska se till stora drag så fanns det två strategier som en homosexuell man kunde använda för att stå ut med denna ganska hårda vardag. Dels att klä sig så normalt som möjligt, det vill säga lagom maskulint och vårdat. Detta för att inte väcka anstöt och undvika repressalier i form av diskriminering och våld. Ofta använde man sig dock av vissa koder, som andra homosexuella män som var någorlunda in the know kunde tyda och som alltså visade på en viss grupptillhörighet. Det finns många olika sorters ”koder” av den här typen, till exempel var mockaskor länge något som nästan bara homosexuella använde sig av. Att ha en accessoar i grönt eller noggrant plockade ögonbryn var också ett sätt att visa andra homosexuella vilket kön man var attraherad av. Den andra strategin är kanske den som allmänt är mest förknippad med homosexuella män; att klä sig feminint, antingen helt i kvinnokläder, eller med feminina attribut, som smink eller med iögonfallande accessoarer eller smycken. Detta var kanske inte den säkraste metoden, men passade dem bättre som inte stod ut med vardagsförtrycket och som heller inte skämdes för sin sexuella läggning. Även om säkert inte alla tänkte på det som det så var ju denna uppseendeväckande klädsel en sorts politisk strategi, ett uppror, för att få samhället att uppmärksamma en diskriminerad grupp och dess intressen.
De som klädde sig i ”normala”, maskulina, kläder brukade ofta ge de mer uppseendeväckande männen kritik för att ge allmänheten en syn på homosexuella som ”fjollor” och för att de försvårade deras införlivande i samhället. Men man kan också kritisera de maskulint klädda tillbaka för att lida i tystnad och inte föra något uppmärksamhet till saken.
Just det här problemet känner jag igen från mina tonår som någorlunda aktiv feminist. Man hade ett val även där; antingen såg man ut som en ”feminist”, det vill säga i relativt maskulina kläder, inget smink och med all kroppsbehåring orörd, eller så klädde man sig någorlunda vanligt och feminint i hopp om att folk, det vill säga killar, skulle ta en allvar och förstå att även en ”vanlig tjej” kunde vara missnöjd med könsstrukturer och diskriminering. Som ”vanlig tjej” kunde man infiltrera även de mest extrema grabbgäng och göra sin sak, nåja, någorlunda hörd där.
Klär du dig lika radikalt som dina politiska åsikter eller läggning finns det alltid en risk att människor kommer att göra narr av dig och vägra att lyssna på dig Klär du dig som en av dem för att motverka detta, finns å andra sidan alltid risken att du inte märks alls. Dessutom spelar du då helt efter de regler och lagar som strukturen som du egentligen opponerar dig mot bestämt.
Detta är väl något av ett klassiskt dilemma. Antagligen behövdes båda parterna lika mycket, utan de extravaganta transor som flanerade på gatorna i Greenvich Village och Harlem i New York och i andra delar av Europa under första hälften av 1900-talet, och efter det också, hade kanske homosexuella fortfarande varit något av en undangömd grupp i det allmänna medvetandet. Å andra sidan, utan de homosexuella män som betedde sig som vilken heterosexuell man som helst hade homosexualitet antagligen ännu mer fått en stämpel på sig som något som bara ”fjollor” ägnade sig åt.

Ber för övrigt lite om ursäkt för att jag överhuvudtaget inte nämnt homosexuella kvinnor i denna text. Då boken enbart behandlar män var det bara dem jag hade att jämföra med, tyvärr.

Sociala markörer

Jag läste till alldeles nyligen den första delen av grundkursen i modevetenskap på Stockholms universitet. Jag tror att antalet studenter som läste kursen var runt 100 stycken, de flesta av det kvinnliga könet. Jag brukade roa mig med att räkna hur många i föreläsningssalen som hade knut på huvudet. Jag antar att ni vet vilken frisyr jag menar, om inte kan ni ju gå till t.ex. American Apparel på Götgatan och spana lite. Jag brukade komma upp till ungefär 20 med knut på huvudet, vilket ju är 1/5, dvs. av de kvinnliga studenterna. Jag finner det ganska komiskt även fast att jag inte kan sticka under stol med att jag själv använt av mig av den frisyren från och till. Men det är fortfarande komiskt. Anledningen till detta höga procenttal tror jag är att just den frisyren blivit en sorts social markör. Jag har ingen aning om vem som var först med den eller vad den kommer ifrån. Men den har på något sätt blivit ett sätt att visa att man är intresserad av mode. Ett sätt att legitimera konstiga eller kanske tråkiga outfits. Liksom ”Visst har jag på mig svarta jeans och en vit skjorta men med knuten på huvudet förstår alla ändå vilken social grupp jag tillhör” eller ”Detta skulle kunna se jättekonstigt på någon annan men med knuten på huvudet inser alla att detta egentligen bara är innovativt”
Likadant tror jag till viss mån det är med färgen svart. Att klä sig i svart är en stark social markör. Den kan dock betyda helt olika saker i olika sammanhang, t.ex. att man lyssnar på metal, eller som i det jag här vill visa på; att man är intresserad av mode. Det är ganska intressant i och med att svart ganska länge var en färg som symboliserade sorg. Nu symboliserar den snarare någon slags seriositet. Tar du på dig bara svarta kläder i snitt som ligger någorlunda rätt i tiden kommer allmänheten att uppfatta dig som en person som vet vad du håller på med. Den är, precis som knuten på huvudet, också ett sätt att legitimera en klädsel. Det vill säga att sätt at visa att din klädsel är en uttänkt handling. Ta till exempel stjärnbloggaren Diane Pernet, om hon hade valt rosa som färgen att bara klä sig i istället för svart skulle hon ju uppfattas som ganska konstig. Helt klädd i svart däremot, då uppfattas hon som svår och lite speciell. Vad praktiskt egentligen, ta på dig svart när du vill uppfattas som seriös så kommer människor också att uppfatta dig så!

H&M och existensiell ångest

Jag är född 1987. Det betyder, bland många andra saker, att jag är besatt av bilden av mig själv som en individ. Jag står inte ut med tanken på hur många människor det finns i världen med likadana preferensramar, vanor och drömmar som jag har. När jag tänker på det känner jag för att stjäla en bil och köra till Götgatsbacken och meja ner så många Acneklädda hipsters med knut på huvudet som möjligt.
Detta gör att jag har lite svårt att klara av vissa situationer. Jag har till exempel väldigt svårt för att handla kläder i butiker som tillhör stora kedjor. Om jag går in på H&M och ser ett plagg som jag gillar, betyder ju det att jag antagligen inte är ensam om att gilla det vilket i sin tur betyder ju det att jag är en i mängden som gillar det. Därför är jag, för att bibehålla min själsliga ro, tvungen att undvika H&M, Topshop, ZARA och Gina Tricot för att nämna några. Man skulle kunna tro att det är av etiska skäl som jag undviker dessa kedjor, men det är det alltså inte.

I och med att jag inte kan handla på de stora kedjorna, men inte heller alltid har råd att köpa de dyrare och lite mindre förekommande märkena, så blir det ganska många turer till secondhand och vintage-butiker. Inte nog med det, jag syr även om en del av mina inköp för att minimera risken att någon skulle kunna ha en likadan.
Allt detta gör att jag ser ganska allvarligt på när folk i allmänhet eller i min närhet har likadana saker som jag på sig. Jag skulle kunna känna mig smickrad. Men i stället känner jag mig hotad, nästan jagad. Känslan av att inte vara unik flåsar mig i nacken.

Manlig gemenskap och stilideal

För några veckor sedan ägnade jag dagar åt att titta igenom hela Brideshead Revisited-serien. I centrum står ju, som ni säkert vet, två unga män vid namn Lord Sebastian Flyte och Charles Ryder som träffas på Oxford i början av 20-talet. De har ett väldigt sammansvetsat, något homoerotiskt förhållande till varandra. Serien är verkligen fruktansvärt vacker, de unga männen likaså. Stilen och kläderna de bär är inget annat än fulländade. Det är svårt att låta bli att bli avundssjuk. Att se Brideshead Revisited och vilja vara som dem är för mig ungefär samma sak som att lyssna på The Smiths och idolisera Morrissey. Det är en sak man inte kommer ifrån; att man inte är en ung man, utan en ung kvinna. Där går allt i stöpet. Linnekostymerna sitter fel, det sobra drickandet blir vulgärt och brödraskapet är inte ens att tänka på. Så mycket för emancipationen alltså. Hur smart, framgångsrik och frigjord jag än är, så kan jag aldrig bli som Lord Sebastian Flyte. Den här manliga gemenskapen gör mig bitter. Det är likadant med ”Herrbloggen” som flera välkända herrar har startat på Stureplan.se nyligen. Jag kan läsa den och intressera mig för modeinläggen och roas av jargongen men kan ändå inte låta bli att känna mig lite utanför. Den kvinnliga gemenskapen känns inte lika klassisk och attraktiv på något sätt. Jag tror jag vet varför, men väljer att inte diskutera just den genusfrågan här.

Att sätta ribban högt

Jag vet inte riktigt om jag kan definiera vad det här kommer bli för något. Det känns till och med fånigt att kalla det för just en blogg, känns inte det ordet hemskt förlegat? Men jag kan dock säga vad detta inte kommer bli. Det kommer inte bli några ”Dagens outfit”, inga ”Det här känns helt rätt i höst” eller ”Vill haaa”-utrop. Jag har själv nästan gjort det till en sport innan att spy galla över dessa så kallade modebloggar, som enligt mig egentligen mest handlar om kommersialism och idolisering från läsarnas sida, och klagat över bristen på seriösa sådana. Nu får ni inte missförstå mig, det är inte så att jag ser ner på de skribenter som gör den sortens bloggar. De får gärna finnas. Men man kan inte låta bli att längta efter någon sorts motvikt. Detta är ett försök till en sådan.